Raspresentation Eurasier

Eurasiern är en mellanstor spetshund. Den tillkom så sent som på 1960-talet genom initiativ av Julius Wipfel i Tyskland. Den är en av våra mest moderna raser, både i avseende ålder och syfte. Så sent som 1973 godkändes den av FCI efter ett tiotal års avelsarbete med att få fram en ny hundras med uppgift att vara en sällskapshund med trevligt temperament och vackert yttre.

Den första eurasiern kom till Sverige 1994. Första åren var det ont om valpar, men nu föds det regelbundet kullar runt om i landet.

Som grund användes chow chow, wolfspitz och samojed. Rasen skulle inte likna någon av dessa raser utan vara en lagom blandning av de tre där deras respektive fördelar plockats fram. På grund av att rasen är ung är den fortfarande något ohomogen och hundarna kan brås mer eller mindre på någon av ursprungsraserna. Idealet är en lagom blandning av de tre.

Eftersom rasens huvudsakliga uppgift var att vara en sällskapshund har stor vikt lagts till temperamentet. Hundarna skall ty sig till sin familj och vara tämligen ointresserad av främlingar, dock inte skygga eller rädda. Den skall inte jaga eller vara skällig. Rasen är gladlynt och alert, men har inte någon större ”arbetshets”. Som motion och sysselsättning räcker ett ”vanligt liv”, en eurasier gillar att vara sin familj nära och föredrar en skogspromenad med fikakorg före brukshundklubbens träningsplan...

Vill du cykla, rida, åka skidor eller skridskor hänger eurasiern gärna på i flera timmar, men under sommardagens varmaste timmar tar de gärna siesta. Flera eurasier tränas i agility, lydnad och spår, men med ambitionen att ha roligt – inte att vinna SM.

Rasen är renlig och pälsen blir inte fet eller illaluktande, ens om det är lång tid mellan badningar. Två gånger per år fäller de mer eller mindre hela pälsen inom några veckor, ungefär som ett kaveldun. Månaderna där emellan tappas ytterst lite hår. Eurasier gillar inte att smutsa ned sig, de går gärna omvägar runt smutsdiken och vattenpussar, men vissa gillar att ta en simtur i sjön.

Pälsvården består mest i att borsta bort lös päls under fällningsperioden, men en genomgång med borste då och då däremellan skadar inte.

Rasen har hög retningströskel och låter sig inte så lätt provoceras till slagsmål – men om det behövs kan de naturligtvis försvara sig, även mot mycket större hundar. Som regel är de mycket vänliga och lekfulla, det är inte heller svårt att uppfostra eller att lära in cirkustrick. De samsas lätt med andra hundar av båda kön, även andra husdjur som katter, kaniner och hästar. Dock måste man vara medveten om att det är en ganska stor hund, så de måste uppfostras ordentligt från början. De är mycket ursprungliga i sitt sätt och förstår hundspråk mycket bra, från första dagen bör man tala om vem som är flockledaren och vem som bestämmer i familjen. För uppfostran rekommenderas böcker i hundspråk och etologi före klassiska dressyrböcker. Med rätt uppfostran, mycket kel, gos och nära kontakt med sin familj blir dessa hundar mycket kärvänliga och trogna.

Hundarna blir gamla, ofta 12-15 år. Det förekommer inga direkta rasbundna sjukdomar, men rasklubben föreslår att avelshundarna är HD-fria, har känd status på armbågsleder och patellaluxation. Inte för att det är ett problem inom vår ras, utan för att det inte skall blir det. Den lilla genpolen i Sverige riskerar att bli ett problem, men flera tikägare reser utomlands för att para med obesläktade hanar.

Alla färgvarianter utom helvitt, leverbrunt och vitfläckigt är tillåtet och det finns eurasier i alla färgtoner från ljust cremegult till kolsvart.